Händelse man aldrig glömmer

Idag har jag valt att blogga om det som vi alla har eller kommer att vara med om någon gång i livet och som jag tycker är viktigt att prata om, händelser där människor i ens närhet tar sitt liv. Det här är min historia.

Just på vår lilla väg där vi bor finns fyra hus med fyra familjer, två familjer på heltid och två på halv tid, eller åtminstone så var det så. Man pratar om varandra man pratar med varandra då och då. Man ser om någon har köpt nytt till trädgården eller fällt några träd, planterat en eller två nya buskar. Man hejar på varandra och man småpratar när man ses, mest om vädret, växterna och kanske veden. Man vet att alla runt omkring finns där man tar varandra för givet utan att tänka på det, någon ibland åker man bort, ibland eldar man när det blåser och ibland visar man sig inte ute på en hel dag, vanliga saker med andra ord.

Saker som är givna när vi är mitt i dem, så kan det vara år efter år. Men så händer något, något utöver det vanliga, något hemskt något tragiskt. Det var precis det som hände på vår lilla väg, det slog ner som bomb. Dagen innan julafton så fanns det plötsligt massor med poliser på vår lilla väg, och vi började spekulera, har dom haft inbrott kanske ? När vi frågade polisen så sa han att det var en kvinna som var försvunnen, jag förstod ingenting…..Det söktes både av polis och missing people men dom hittade ingen kvinna, mannen på vår lilla väg vars kvinna då var försvunnen, var ju otroligt bedrövad, ledsen och orolig, alla undrade och alla letade tills nyårsafton kom och hon hittades i vår lilla sjö av en drönare och hon var död. Min man fick tag på hennes man och sa som det var så de som skulle ta henne härifrån väntade in mannen. Det vrål han gav ifrån sig var något jag aldrig hört förut, hon blev identifierad. Min man var ofta över tiden som kom och pratade med honom.

 

Detta var ju fruktansvärt tragiskt, vi på vår lilla väg förstod ingenting men värst var det för hennes man, så fruktansvärt, jag kunde ändå se någonstans att hon inte hade mått bra. Jag tänkte mycket på hennes barn under den närmaste tiden, allt kändes som en mardröm. Dagar gick och jag såg hur dåligt hennes man mådde han gick ofta ner till sjön och satt där ibland ensam och ibland med vänner och barn. Jag tände ljus och la blommor på en fin plats i närheten det kändes bra, dessutom vet jag att hon uppskattade det. Han kämpade så med vardagen. En kväll ringde hennes dotter för att kolla om vi sett hennes mammas man.

Så min man gick över till huset där han bodde, men ingen var hemma så min man gick ner till sjön för att han trodde han var där och det var han, jag kände direkt att något var fel men jag visste inte vad, min man ringer mig och är väldigt uppriven då han hittat mannen som hängt sig i ett träd där hans fru hittades exakt två månader på dagen tidigare. Dom var unga hade inte ens fyllt femtio år.

Tiden som kom efter det blev ganska jobbig framförallt för min man som hittade honom. Men det var jobbigt att varje dag se det tomma huset, jag tänkte åter igen på deras barn och katterna som dom hade lämnat. Det kändes som det låg en blöt tung filt över området, varje gång jag körde upp med bilen varje gång jag gick förbi på promenad. Min man fick i alla fall ett brev som förklarade en del. Vi kände dem som grannar, ganska nära men vi var inte deras vänner, då hade vi kanske förstått eller inte.

Nu är våren på intågande det spirar och gror, livet känns lite lättare och bättre för varje dag som går. Jag hoppas ju att det framöver ska bli liv och rörelse i huset på vår lilla väg. Det är svårt att se och eller känna av när någon har sådana planer som att ta sitt liv, men det är viktigt att vi pratar om det och att funderingar och sorg får ta sin tid för dom som är kvar i detta livet. Hela denna tragiska historia kommer ju att blekna men jag kommer aldrig att glömma, jag hoppas att dom bägge har fått  sinnesro.

Kommentera gärna eller bekräfta om ni känner igen.

Kärlek & Ljus Anne-Lie

2 comments / Add your comment below

  1. Vilket känslosamt inlägg Annelie. Ja självmord tar mycket på en. När jag var liten tog en granne och väns pappa livet av sig. Han satt sig framför tåget och många år tidigare hade hennes mamma också tagit livet av sig. Vi var tonåringar när det hände hennes pappa. För två år sen tog en av våra närmaste grannar livet av sig. Han hängde sig. Han var i 30 års åldern. Hans flickvän och som bodde kvar här ett år och sen flyttade de. Så tragiskt och sorgligt😢

Lämna ett svar

Till startsidan